Uttryck jag hatar: Man lär sig av sina misstag.

Ja ja, okej; det är ett vackert uttryck som ger hopp, men för mig hittar jag inget av värde i det. Inte alltid. Man lär sig inte alltid av sina misstag, i alla fall inte om man heter Nicole, 20 år, journaliststudent och sitter två kvällar innan en enorm tenta och överväger ett skutt nedför Västerbron. Igen. Som de förra två tentorna jag hade.

Varför lär jag mig inte av mina misstag? Av detta misstag, framför allt. Jag har genomgått det under hela högstadie- och gymnasieperioden och nu även på universitetet. Naiv? Fair enough.

För ungefär tre år sedan lärde jag mig att uttrycket "det löser sig" var det absolut bästa Timbuktu kunde ha sagt. Sedan, för att bli snällare mot mig själv bytte jag ut mottot till "Det löser sig, förhoppningsvis till det bättre". Vad blir det nu? "Jävla idiot, väx upp, inget löser sig om du inte tar tag i det själv". Jag vet, jag vet. Jag har bara mig själv (och min pojkväns fantastiska sexliv) att klandra. För nu sitter jag här, två dagar innan tenta med två böcker (varav en jag beställde hem för två dagar sedan) och vet inte var jag ska börja. Tror på fullaste allvar att jag ska klara mig bara genom att läsa inledningar och sammanfattningar. Stör mig på och hatar gubbsvålen som skrivit all den kurslitteratur vi har och svär högt.

Det värsta av allt är nog att jag tänker att nästa gång, nästa gång tar jag mig i kragen från första början och föreläsning. Då ska jag redan ha köpt böckerna och vässat pennan, lägga mig klockan nio och säga upp mitt sociala liv och blivit nykterist. På riktigt. But hey, jag är inte ensam. Jag vet att det finns andra som mig där ute. Slöa, lever för dagen, fångar dagen och vaknar upp med en ångest som kan liknas till efter en spårad utekväll då man vaknar på okänd plats.

Varför? VARFÖR. Inte blir det bättre nu när sommaren är här heller. Och jag är inte bitter, bara stressad och matt på min fjortismentalitet.